En författare som man ganska ofta stöter på i svensk litteraturhistoria (och numera också kul notisförfattare i Expressens kultursida apropå kul perspektiv om det stora landet i väst), men som nästan aldrig låter intressant på något som helst vis, när man hör om epiteten på hans böcker. Experimentell, lärdomsgigant (fast ofta med otroligt många faktafel), samt alltid i första opinionsledet för den ledande modeåsikten, är epitet som står i litteraturhistorien och sådana beskrivningar som gjort honom mindre intressant för undertecknad..
Ett undantag i hans produktion, som alltid påpekas i historieböckerna, är dock boken Yllet från 1971, som ska vara något väldigt lättillgängligt, ge en karaktäristisk och litterär lysande bild av det sena 60-talet. Detta lockade mig att läsa denna bok om en lärare, hans matematiska underbarn till elev samt dennes flickvän i en västmanländsk skola.
Helt rak är ju inte boken, det är perspektivbyten, fragmentarisk och diverse fördjupningar i den sörländska lokalgeografin. Just detta känns kännetecknande för den här generationen med Kerstin Ekman, Torgny Lindgren och P.O. Enquist som kan vara något jag har lite svårt för. Men den här har mer småstadskänsla och mindre magisk realsim vilket boken vinner väldigt mycket på. Det finns förstås mer lyckade svensk magisk realism, speciellt då Juloratoriet av Göran Tunström, men Yllet har en riktigt ”fucking-åmålfaktor”, med kvävande småstadsmentalitet och innestängda drömmar, som stämmer mycket med bokens budskap.
Huvudpersonen, ett sympatisk lärare vid namn Lars Herdin, är verkligen urtypen för en duktig lärare och idéerna om skolan här var minst lika aktuella vid 80- och 90-talet då jag gick i skolan. Frustration och ensamheten är stark i boken som verkligen griper på många plan. Att boken är väldigt intelligent i skolfrågorna på ett 40-årsperpektiv gör den knappast mindre läsvärd och lukten av skolan får en nästan att tvätta händerna när man läst boken.