Jag har funderat en del på varför jag inte föll så mycket som jag hade hoppats för Stefan Spjuts Stallo. Jag har egentligen inte kommit på något bra svar, förutom att det inte alltid går att förklara på ett bra sätt. Ibland blir man inte hänförd, bara. Ibland går lite berättelsen en förbi, och sidorna känns ovanligt långa, och boken lockar inte riktigt till att plockas upp ständigt och jämt utan blir liggande.

Jag älskar tanken på troll och skrymt. Flygfotografiet som Gunnar Myrén ska ha tagit i berättelsen är en fantastisk start på något som jag sedan tycker faller lite platt. Jag hade hoppats på mer mystik, och mer otäcka troll. Beskrivningarna var visserligen väldigt bra, med lite kringskrivningar och inga direkta ordalag då ingen vågar på riktigt tala om dem eller ens tänka högt hur de ser ut eller vad trollen egentligen är. Men jag har boken Björn! som en favorit sedan jag var liten, och jag måste erkänna att jag hade hoppats på något mer likt den. Där blir en flicka bortförd och våldtagen av trollen, och de känns så obehagliga men sedan också mänskliga, och på något sätt föll jag för det, morbid som jag är.

Stefan Spjut är dock extremt duktig på att beskriva det enkla, och det kanske typiskt svenska. Jag känner flera gånger igen mig i handlingsmönster som karaktärerna utför, eller i saker de lägger märke till i periferin. Beskrivningen av sommarstugan i prologen till exempel, är helt enkelt klockren. Flugorna i fönstret, lukten på dasset, myggornas ljud när man gått och lagt sig. Personporträtten överlag är väldigt precisa och känns mycket genomarbetade och karaktärernas val och tankegångar känns trovärdiga. Hela berättelsen är väldigt bra skriven, det ÄR väldigt bra, men trots allt är det, som sagt, något jag inte riktigt faller för. Tyvärr!