Suomeksi: Naparetki: Minun rakkaustarinani. Ihan loistava kirja, varsinkin kun ulkona on hyytävä pakkanen. Kirja kertoo 1897 Pohjoisnavalle matkanneiden kolmen ruotsalaisen miehen retkestä. He yrittivät ylitää Pohjoisnavan kuumailmapallolla ja olivat varustautuneet aika herrasmiesmäisesti ja kevyesti matkaan, oletuksena oli että Pohjoisnavalla paistaa aina aurinko.... Eipä olisi voinut mennä enempää pieleen! Hurjaa säälintunnetta ja sympatiaa herätti tarina jota on koonnut muutaman vuosikymmenen ajan kirjan kirjoittaja joka kiinnostui tarinasta vähän sattumalta ja se saikin hänet pauloihinsa ihan kokonaan. Tämä on vähän kuin dekkari, mutta ihan oikeasta elämästä. Mitä näille kolmelle miehelle oikein tapahtui, heidän jäännöksensä löydettiin kolmekymmentävuotta sen jälkeen kun he lähtivät matkaan...Suosittelen lämpimästi - tai erittäin kylmästi!

I samma sekund som jag hörde Bea Uusmas sommarprat visste jag att jag måste läsa den här boken! Det är berättelsen om Andrées extremt misslyckade polarexpedition men det är också berättelsen om Uusmas besatthet av allt som rör den. Eftersom jag själv är en person som lätt utvecklar besatthet så ÄLSKAR jag att läsa om andra personers specialintressen och en sak är säker: Bea Uusma är extremt insatt och engagerad i ämnet hon skriver om.

Bokens generella känsla är en slags kuslig kyla. Det känns som att en verkligen är där på isen, djupt nedsjunken i snö. Fotona i den illustrerade utgåvan är både vackra och obehagliga (som när en får se vad som är kvar av expeditionsmedlemmarnas kroppar...). Helt ärligt en av de bästa och mest intressanta böcker jag läst! Älskade den verkligen.

4,5 - kanskje 5,0 når jeg får tenkt meg litt om. Uansett: helt fantastisk!

Had it not been recommended to me, I might not have ever read it. I mean: a book about a polar expedition ... I would have thought that it wouldn't be interesting at all. I'm happy that I did read it though.

Bea Uusma has the ability of profoundly sharing the story of these swedish men. She describes how their story got under her skin and she lets it get under the reader's skin as well. How? By vivid language, by vivid descriptions, sharing her own learning about the case.

Oh yes, one more thing: it’s a story about a polar expedition in 1897. But, my translation kept saying “1987”. The translator was not good with numbers I guess? When I put my thoughts about that on link: my instagram feed - as one does in this century - Bea immediately responded and said she was going to tell her publisher about this :-)

Maaginen. Aivan kuin olisin ollut pohjoisnavalla itsekin.

This was a re-read of old favorite. Even though I knew the story, it was still as much captivating as reading it for the first time.